Det finns historiska paralleller som är ungefärliga och därför svåra att tillämpa på konkreta händelser, och sen finns det paralleller vars tillämpning så att säga formar skeenden, antingen genom att inte låta det förgångna upprepa sig eller inspireras av det genom att helt enkelt låta det ske. Och så finns det symboliska paralleller som påminner om det som Marx skriver om i Louis Bonapartes 18:e Brumaire: En gång som tragedi, en gång som fars.
Att tidigare utrikesministern och säkerhetsrådgivaren Henry Kissinger går bort i samband med konflikten i mellanöstern sammanfaller med denna typ av parallell som finner sin samhörighet med samma historiesyn som Kissinger själv, inspirerad av Oswald Spengler, utvecklade under sina akademiska år men som han sen som verksam policymakare gjorde sitt bästa för att undkomma - den mellan historisk nödvändighet och friheten att, milt uttryckt, forma denna nödvändighet utefter sin egen inspirations begär.
Att Kissinger inte kan reduceras till omständigheterna kring Vietnam är både hans kritiker och de som inspirerats av honom överens om. Där kritikerna menar att hans destruktiva verkningar är mycket mer omfattande än Vietnam menar de senare mycket riktigt att Kissinger är mer än åren i vita huset, att han undervisade på Harvard i två decennier och att han efter sina år i det offentliga fungerade som rådgivare åt både företag och olika staters ledare för att skapa en bättre värld.
Även om kritikerna alltså håller med om att Kissinger var inflytelserik även efter åren i vita huset, är det dock tveksamt om en bättre värld var det han eftersträvade, menar dessa. I sin avhandling som skrevs i början av 1950-talet återvände Kissinger till åren strax efter franska revolutionen för att dels titta lite närmare på vilka utmaningar den tidens statsmän stod inför dels vilka åtgärder de vidtog för att återställa freden, vilka utmaningar som karaktäriserar den revolutionära processen och hur man bekämpar revolutionären som utmanar stabiliteten. Hans referensram för att behandla ämnet var inte helt okontroversiellt. Kissinger var realist, dvs. han tänkte inte i första hand på fri- och rättigheter utan möjligtvis under vilka omständigheter fri- och rättigheter är möjliga.
Vad som är viktigt att komma ihåg är att Kissinger tänker i arkitektoniska termer, dvs. i en omfattning där många olika levande delar i form av stater förefinns och fyller ett visst ändamål och att policymakarens uppgift är att ordna den här omfattningen på ett sätt där var och en av deltagarna, beroende på sin ställning, kan sträva efter egna ändamål som inte sällan är bunden till deras historia och geografiska läge. Ingen ordning är perfekt och inga ideal är universella, annat än möjligtvis i tanken. Kissinger ägnar sig inte åt att skapa en ideal ordning med fri- och rättigheter som rättesnören. Han tvärtom kritiserar den typen av ambitioner men utgår ifrån det som en viktig del av verkligheten att förhålla sig till och försöka behärska. Alla rättigheter och strävanden har sina gränser (ett nyckelord i Kissingers vokabulär), om inte annat för att inte alla har samma utgångspunkt eller tolkar omständigheter på samma sätt.
Det är bara i den liberala föreställningsvärlden alla stater är lika. I verkligheten är de utrustade med olika egenskaper som artikuleras i form av deras prestationer, materiella såväl som moraliska. I en sådan värld kan därför policymakaren inte utgå ifrån den veklighet som han eller hon vill få till stånd, utan hur det verkligen är. En sådan värld är och har alltid varit bestående av starkare och mindre starka stater och de starka har, mycket tack vore sina prestationer, mycket mer att säga till om. Om det vittnar FN, som hur liberal och demokratiskt sinnad den än är ändå tar hänsyn till ett antal förutsättningar, inte minst militära.
Det är den verklighetsförankrade sidan av hans tänkande. En annan är den emotionella, som han insisterar (på gott och ont) verkar och som ska verka för att friheten, så som alla olika stater uppfattar den, inte underkastar sig en veklighet där bara makten finner sin tillämpning. Den objektiva verkligheten finner sin subjektiva uttryck i helhetens delar där frihet för varje stat är att finna utrymme för sina strävanden och de som har störst möjlighet att uttrycka det är stormakterna. Av den anledningen koncentreras mycket av hans uppmärksamhet på att iscensätta en ordning där ingen av stormakterna är tillräckligt missnöjd att de utmanar hela ordningen, och den ordning som han inte bara har studerat bakgrunden till utan också i allra högsta grad varit med om att justera och förnya, är det som för inte så länge sen kallades för Pax Americana.
Sen finns det också en personlig aspekt i honom som gäller att inte underskatta och som är en viktig del av alla de uppfattningar som genereras. Det är den tragiska sidan vars härstamning vi inte behöver gå in på här men som han är bärare av och ger gestalt åt alla hans uppfattningar, vare sig det handlar om idéer, ordningar eller överhuvudtaget vad som är möjligt. Den tragiska sidans rationella motsvarighet är alla tings gränser - att inga samhällen överlever för alltid och att det därför är statsmannens ansvar att, i en miljö som sällan förlåter eftergivenhet, inte enbart kämpa för att berättiga sin stats existensberättigande utan också primat. Med tanke på den position Kissinger befann sig i hade han också fördelen att kunna ta hänsyn till andra staters sårbarhet och inte alltid sträva efter att hävda sig på bekostnad av dem utan verka såpass nyanserad att också deras krav i alla fall kom till tals.
Många har menat att Kissinger visserligen har pratat om mångfald bland stater men att han alltid har satt USA:s intressen först. Men det var bara en motsättning i akademisk reflektion, vad som vore bäst för världsordningen. I verkligheten kan ingen ledare moralisk rättfärdiga att frivilligt avstå maktutövning annat än i relativa termer.
Hans historieuppfattning i kombination med hans tragiska livsuppfattning (där historieuppfattningen har sin härstamning) var det som förebådade hans fråga till Kinas dåvarande premiärminister Cho En Lai. "Vad betydde franska revolutionen?" Bakgrunden till frågan är att USA vid den tiden befann sig i ett stadium där den hade lämnat sin materiella övermakt bakom sig och att den härefter var tvungen att föra sin ställning rationellt, mer återhållsamt och precist. Landet skulle vara fortsatt stark för en oöverskådlig tid framöver men i mycket mer relativ bemärkelse, och i en alltmer avtagande grad. Det var med den här tanken i bakgrunden som han gav ett exemplar av Spenglers "Västerlandets undergång" till President Nixon.
Uppfattningen var alltså i sig inte nytt utan inspirerad Spengler, som i sin stora verk menade att den franska revolutionen var vändpunkten i den europeiska historien. Den aristokratiska innerligheten lämnade plats för rationalitetens överväldigande triumf, den Metternichska känslan för samhörighet med omgivningen lämnade plats för Bismarcks mycket mindre känsliga anspråk på nationella intressen, ett anspråk som hans mindre bemedlade efterträdare hade svårt att navigera. Det slutade med första världskriget, ett krig som Europa aldrig har hämtat sig ifrån.
Ett liknade öde, men i andra former och i en helt annan värld råkade USA på i och med Vietnamkriget. Kriget som symtom sammanfaller med USA:s vändpunkt från den allmänna uppfattningen att landet var en befriare till en alltmer översittare, en tanke som fann sin definitiva giltighet i och med misslyckandena i Irak och senare Afghanistan. Mycket lite tyder på att USA kommer gå samma öde till mötes som en gång Sovjetunionen men det är helt klart att landet är tvungen att underkasta sig omständigheter som den inte längre råder över. Det visar misslyckandet i Ukraina och med all säkerhet också konflikten i mellanöstern, om det inte utvecklas till ett regionalt krig. Vart ett sådant scenario slutar kan nog ingen förutse.
En påtaglig verklighet, för att relatera till de symboliska parallellerna, är alltså konflikten i mellanöstern som än så länge håller sig inom en snäv ram. Båda parterna i den här konflikten, Netanyahus regering och ledningen inom Hamas, tycks ha varit missnöjda med status que. Netanyahus regering väntade på ett tillfälle att flytta fram sina positioner medan Hamas handlingar indikerar att gruppen inte längre tänkte tolerera situationen i Gaza och på Västbanken där det förkommit sporadiska uppror gentemot den israeliska närvaron. Inte heller att förglömma var de interna israeliska motsättningarna, Netanyahus försök att driva igenom rättsliga förändringar. Idag ser vi massiva israeliska bombningar som svar på Hamas initiativ, en situation som påminner om USA:s bombningar av Vietnam och Kambodja i början av 1970-talet.
Här finns likheterna mellan de utmaningar som Nixon och Kissinger stod inför med Netanyahus regering. En överlägsen makt, känslig för egna interna skav, i konflikt med en mindre makt vars hela strategi tycks vara att offra sin befolkning för att provocera fram ett svar från omvärlden. Vem är då Netanyahu? Om vi för en stund bortser från komplexet runtomkring och ser på honom som ett uttryck för Israels vilja, sammanfaller hans frustration med en del av de problem Kissinger utvecklar i sin historieuppfattning. Hur ska landet överkomma sin prekära situation, sitt geografiska (och demografiska) sårbarhet och därmed nödvändighet, med friheten att vinna utrymme att komma till klarhet med sin potential, med det faktum att vad som egentligen motiverar den är inte trygghet, som Kissinger skriver i sin avhandling om alla dödliga varelser, utan odödlighet?
För mycket har hänt sen den judiska staten kämpade för sin fortsatta existens. Landet har sen i alla fall början av 70-talet vant sig vid att vara överlägsen militärt, politiskt och ekonomisk inte bara gentemot palestinierna utan också alla sina grannar i kombination. Det är klart att USA har spelat en viss roll i den utvecklingen, men samtidigt har israel i sig visat prov på ett oerhört kreativitet. Utvecklingsgången sammanfaller med Netanyahus. Som son till historikern Benzion Netanyahu kom han tidigt i kontakt med den politiska sionismen. Hans framgångsrika tid inom militären i början av 70-talet (där även hans bror, nationalhjälten Jonathan Netanyahu gjorde sig ett namn och gav sitt liv för) var formativa för det som han sen kom att ägna resten sitt politiska liv, Israel och hur Israel - trots sitt geografiska läge - skulle kunna hävda sig internationellt. Denna aggressiva och framgångsrika offensiv har burit landet till oanade höjder. Men det har också fram till nyligen skett i sammanhang som har varit till Israels fördel, västvärldens mer eller mindre obehindrade uppbackning och mellanösterns och den globala syds relativa svaghet. Krigen i Irak och Afghanistan, som Israel stödde, har kraftigt minskat USA:s inflytande i världen. Och senast Ukrainakriget visar tydligt på västvärldens gränser och det här kriget riskerar inte bara bli en kraftig bakslag, moraliskt såväl som geografiskt, för Netanyahu personligen utan också för Israel. Han hade länge möjligheten att utvecklas till en statsman i paritet med Singapores Lee Kuan Yew. Nu blir han i bästa fall ihågkommen som en aggressiv patriot. I sämsta fall en krigsförbrytare, för ingen verkar vara uppmärksam på vilken oerhörd börda Netanyahu och hans regering bär på. Och det är enligt Kissinger en del av det tragiska livsuppfattningen, att inte kunna förmå sina medmänniskor att förstå vad som verkligen står på spel.
Men vad är det då som står på spel? Det är en värld där västvärldens inflytande över och förmåga att påverka vad som sker i omvärlden reduceras med rasande fart. Västs misslyckanden i Ukrainakriget kompletteras nu med ännu ett krig i mellanöstern, där det är svårt att förstå vad som egentligen kan vara målet med Israels offensiv annat än att avskräcka palestinierna från att tänka sig för innan de gör nya uppror. Den stora vinnaren ser ut att bli Iran, som för avsevärd tid skjuter fram Israels normaliseringsprojekt med arabländerna. Men, det får också andra konsekvenser. Utan en normalisering av relationer mellan Israel och arabländerna får USA svårt att materialisera den nya handelsväg som är tänkt att konkurrera med Kinas sidenvägen.
”I denna nya era håller västvärldens inflytande på att försvinna, tillsammans med dess trovärdighet. De förödande interventionerna i Afghanistan och Irak i kombination med de förvirrade och ineffektiva reaktionerna på inbördeskriget i Syrien är illa nog” skrev historikern Peter Frankopan för mindre än 10 år sen i boken ”Sidenvägarna: en ny världshistoria”. Till de interventionerna kan vi nu också tillägga Ukraina och Israel-Hamas konflikten. En gång som tragedi. En gång som fars.