Farväl Sverige, mitt älskade land
22a december, 1988. Det var natten när jag och min familj anlände till Landvetter från Iran via Indien, som asylsökande flyktingar. Jag kommer inte ihåg allt, men jag minns att vi togs till ett läger där vi fick kläder, mat och säng för den överskådliga framtiden.
Jag var åtta år gammal, men minnet över hur snälla dessa människor var har stannat med mig ända sedan dess, och enbart blivit mer bekräftad över åren. Inte nog med att de välkomnar oss till sitt hemland, de ger oss allt vi behöver för att inte bara överleva, men frodas.
Efter att vår asylansökan blev godkänd i maj 1990, flyttades vi från flyktinglägret till vårt nya hem i Mariestad, Vänerns pärla. En familj med fem barn fick nu uppehållstillstånd, svensk medborgarskap, hem, pengar från staten och alla förmåner tillgängliga för den gemene svensken; gratis skola, fritids, sjukvård, tandvård, till och med kollektivtrafik betalad för.
Min storasyster och jag fick en egen lärare, Agneta, dedikerat enbart till oss två. Vi lärde oss språket, skaffade svenska vänner, blev bekanta med termen “svartskalle” (ofta uttryckt som en form av ömhetsbetygelse, till och med beundran, även om det ibland var menat för att trycka ner en) och blev förälskade i köttbullar med potatismos, lingonsylt och brunsås.
Jag lärde mig om Gustav Vasas äventyr och hur han tog tillbaka Sverige från danskarna, om Sveriges mirakulösa inverkan på världsmarknaden med varumärken som Volvo, IKEA, Hennes & Mauritz och ABBA, och om hur jag kunde prata illa om kungen eller statsministern utan att riskera någon form av påföljd.
Sverige var ett paradis, och de mest välkomnande, generösa och underbara människor jag någonsin kunnat föreställa mig. Det är tack vare detta förundransvärda land som vi fem barn växte upp till att ha våra egna hem, med familj och barn, karriärer i det vi brinner för och utsikter som aldrig hade varit oss tillgängliga hade vi stannat kvar i Iran.
Men något har hänt i landet lagom, som förvandlat paradiset till ett helvete. En tumör som metastaserad exponentiellt och spridit sig till varenda hörna av det en gång mest idylliska land på planeten. Sverige, som var omvärldens avund, har transformerats till en mardröm, och blödningen enbart ökar med alla lögner från de som är valda för att stoppa den.
Kan vi vara ärliga?
Sverige, det land som var idealet att eftersträva för andra nationer, förebilden för vad ett nästintill perfekt samhälle kan se ut som, har idag högst antal dödsskjutningar i fredstida Europa. Vi har högst andel våldtäkter i hela kontinenten, trots desperata försök att utmåla det som om det rör sig om en esoterisk form av statistik upplägg och kafkaartad språkförvrängning om definitioner. Våldsbrott, stöld, vapenvåld, rån, sexualbrott - nämn förbrytelsen och Sverige - SVERIGE! - är nu, om inte världsledande, så definitivt på medaljpodiet i västvärlden.
Och det tragiska är att alla vet vad problemet är.
Det stavas massinvandring, och det är individer som ser ut som mig som håller vårt land gisslan.
Kan vi vara ärliga om detta? Kan vi åtminstone erkänna att upp är upp, och ner är ner?
Nej, visar det sig. Det kan vi inte. Eller åtminstone inte utan att försöka desperat hitta en förklaring på varför det är svenskarnas fel att invandrare begår så mycket brott.
Efter valet 2022 hade jag middag med en vän från Stockholm som är en av landets främsta personligheter inom tech- och startup cirklar. Han genant beklagade sig, nästan som om han bad om ursäkt, att det hade gått så bra för Sverigedemokraterna (SD), med antagandet att jag skulle hålla med. Till sin chock fick han höra hur jag inte bara hade röstat på (SD), utan hur många andra invandrare från min generation som hade gjort detsamma.
Vi började debattera om kriminaliteten i Sverige, alla vålds- och sexualbrott, och hur det nästan alltid är invandrare bakom dåden. Men min vän vägrade gå med på detta. Även om det stämde att invandrare begår dåden så är det Sveriges fel att de inte har möjligheter och måste söka sig till brott. Eller så är det svenskarnas fel, för att det är svenskar som köper knarket som invandrarna säljer. Sverige, menade min vän, har svikit invandrarna, inte tvärtom.
Jag gick ifrån middagen och tänkte på den amerikanska filosofen Shelby Steeles diktum om Vit Skuld. Hur vita människor är redo att skylla allt på sig själva och erbjuda ursäkter för (i amerikansk sammanhang) svarta befolkningen, för att en gång i tiden hade USA slaveri och Jim Crow lagar… Exakt samma fenomen såg jag med min vän. I hans förskräckelse att inte vara rasistisk var han villig att hitta på vilken anledning som helst som lyfte skulden från förövarna och lägga det på svenskar och Sverige.
Denna form av ursäktsanstiftning, som folk som Magdalena Andersson, Nooshi Dagostar, Stefan Löfven och andra politiker såväl som mainstream media har behärskat till en konstform, är inte bara empiriskt fel, utan även destruktivt. Det antar att invandrare, till skillnad mot svenskar, inte har en egen handlingsfrihet. Att vi begår brott för att omständigheterna skapade för oss av svenskar på något sätt tvingar oss till detta, mot vår egen vilja.
Vi får höra om rasism, fattigdom, utsatta områden - men aldrig om sanningen, vilket är att det finns en subkultur hos dessa män - främst mellan 15-34 år med muslimsk bakgrund - som glorifierar våld, dominans över kvinnor och sexuell erövring.
Det är sanningen som alla vet, men få vågar uttala. Man oroar sig för att en mytisk våg av xenophobi kommer plötsligt att skölja över landet och förstöra vårt liberaldemokratiska samhälle om man uttrycker dessa fakta. Så, ett vakuum skapas som kräver föda, men när man vägrar vara ärlig så överlämnar man dialogen till rasistiska entiteter som FriaTider.se och Exponerat.net
Våra eliter vill hellre prata om “roten av brott”, som om det finns någon mening eller poäng bakom denna klyscha, eller ännu en meningslös utredning, som är enbart till för att berättiga existerandet av värdelösa byråkrater. Ingenstans i världen där man har drastiskt reducerat brott har man behövt först gräva upp någon rot av kriminalitet - man behöver bara ha en stark, kompromisslös polisstyrka och närvaro, långa fängelsestraff och hårda tag.
Ett exempel från USA är instruktivt:
1992 var Palo Alto i Kalifornien landets främsta mordstat i förhållande till sin befolkning. Bara ett år senare hade inte bara mord, utan alla andra former av grova våldsbrott, så drastiskt reducerats att Palo Alto inte fanns med i topp 50 av de värsta städerna i landet. Och det var inte för att någon forskade i vad roten till brotten var för att sen publicera en journal över det man fann, det var inte för att politiker bildade en kommitté som undersökte detta, det var inte för att man beklagade sig över fattigdom eller rasism, eller kom med andra bortförklaringar till varför kriminella begår brott.
Det var enbart för att man implementerade en lokal polisstyrka som inte kompromissade med brottslingar, en åklagare som tog sitt jobb på allvar och gick efter längsta möjliga dom samt domare som inte visade nåd.
Ett annat exempel är hur New York reducerade mord och andra våldsbrott med 86% från 1990 till 2019, främst tack vare Rudy Giulianis nolltoleranspolitik 1994 - 2001, men har de senaste åren börjat se trenden vända efter “Defund the Police” och Andrew Cuomos initiativ att reducera polisväsendet för att fokusera mer på “Community Initiatives”.
Med andra ord, lösningen är enkel. Men med politiker som vill framstå som “humana” (ha mer sympati för förövarna än offren) och vänsterideologi som genomsyrar alla partier förutom SD, kan framsteg aldrig ske.
Subkulturen
Det finns inte en enda invandrarman som, om han är ärlig, inte erkänner att han vet vad jag pratar om när jag nämner denna subkultur.
Det innebär inte att alla var med i den, det betyder inte att alla invandrare är kriminella eller annat nonsens vänstern alltid anklagar oliktänkande för i den här frågan.
Men att kulturen är dels en verklighet, och dels dominerad av invandrare, är tveklöst. Jag har personligen sett och även varit delaktig i den, i städer så vitt skilda från varann som Mariestad, Hudiksvall och Göteborg.
Det finns många namn för denna subkultur; svarstskallekulturen, blattekulturen, gängkulturen, invandrakulturen… Inga etablerade regler eller principer. En svensk person kan vara delaktig även om det är väldigt sällan. Tjejer är nästan aldrig med i någon annan roll än sexuella partners. Även om det domineras av invandrarkillar med muslimsk bakgrund innebär det inte att Chilenare eller Greker inte deltar.
Den som söker efter ett vetenskapligt konsekvent teori kommer inte att finna det där.
Men det alla har gemensamt är bland annat:
Stolthetsprincipen - att ens status är det viktigaste med en, och den som på något sätt utmanar den, villigt eller ovetande, måste straffas, nästan alltid med våld.
Överlägsenhetsprincipen - Trots att vi är här i Sverige så är vi inte en del av Sverige. Vi är överlägsna den svenska normen och folket, i allt från matkultur till hur vi behandlar våra äldre. “Svennar är nollor, mannen.”
Kvinnoförakt - främst svenska och icke-muslimska tjejer. Dessa är “fair game” för att knulla och dumpa. Vi kommer ändå inte gifta oss med en svensk tjej, ofta för att det finns ett arrangerat bröllop på korten längre in i framtiden, så tills dess kan vi behandla dessa tjejer som lammkött.
“Brott lönar sig” - Var jag än kommit i kontakt med denna subkultur så har ett faktum varit konsekvent: Alla avgudar Tony Montana, Al Pacinos karaktär i Brian de Palmas “Scarface” från 1983, om invandraren som kom till USA med ingenting och byggde ett brottsimperium genom knarkhandel och mord. Han är förebilden, den som la fram mallen för framgång. Varför ska vi knega som en idiot för 20 000 spänn i månaden, när vi kan tjäna det på ett par timmar slinga tjack? Polisen gör ju ändå ingenting.
Omerta - vi håller allt inom våra egna cirklar. Vi tjallar inte till snuten. Vi går inte till myndigheterna. Bryter någon ledet sköter vi det internt.
Jag vet detta då jag, som sagt, inte bara sett det utan varit delaktig i denna kultur. Jag gick exempelvis i samma klass som Ikmet Kodzadziku, som senare sköt polismannen Arne Sigve Klungland till döds i Stavangerrånet 2004, på Ale Gymnasium mellan 1997-2000. Jag såg hans resa förstahand, från en pajas till en mördare. När jag hörde vad han hade gjort var jag inte det lilla minsta överraskad - det var det han alltid ville.
Ikmet var inte särskilt alpha bland oss, han var mer som en joker, men han hade samma ambitioner som alla andra i vår vänskapskrets; snabba cash, brudar och gangsterlivet. Han var inte undantaget - Nasser i Hudiksvall som dog av överdos, Mohsen från Mariestad som åkt in och ut från ungdomshem som tonåring till fängelse som vuxen, Lorre från Bergsjön som nu tjänar 15 år för dråp… Jag kan fortsätta i timmar. Vänner och bekanta från olika cirklar, i olika städer, alla med samma ambitioner och förhoppningar.
2015
När Stefan Löfvens "humanistiska" koalitionsregering öppnade gränserna för alla som ville att flöda in sommaren 2015 var tanken att man skulle hjälpa de utsatta från kriget i Syrien.
I verkligheten välkomnade man in majoriteten unga män som inte hade någon befogad anledning att ansöka om asyl, men kom främst för ekonomiska skäl, från länder som Albanien, övriga Mellanöstern, Eritrea, Somalien och Turkiet. Bara man påstod sig vara från Syrien, kunde man räkna med att godkännas som flykting, och unga män hävdade sig vara markant yngre än vad de verkligen var för att behandlas som barn av migrationsnämnden.
Det tog inte lång tid innan Vänsterblockets humanistiska vision blev konfronterad med verkligheten. Varenda dag blev vi översköljda med rubriken om sexövergrepp och våldtäkter på festivaler, gängkriminalitet, förnedringsrån, bilbombsattacker, skjutningar och mord.
Sverige, som tog in flera tusentals flyktingar om dagen utan någon som helst plan på hur man skulle integrera dessa, eller ens hur man skulle avgöra huruvida någon hade skäl att befinna sig i Sverige som flykting eller ej, befinner sig nu i en omöjlig situation.
Stadsdelar som Rosengård, Rinkeby, Hammarkullen, Bergsjön, Botkyrka och Husby har nu fått sällskap från mindre städer som Linköping, Örebro, Södertälje, Landskrona och Järfälla under rubriken “Utsatta områden”. Tumören har spridit sig i hela landet, medan våra politiker vill fokusera på att ge socialtjänsten ökad befogenhet, att man ger mer resurser till skolor i dessa “utsatta områden” och, skrattretande nog, “trångboddhet… och en aktiv arbetsmarknadspolitik där unga killar som idag är arbetslösa faktiskt kommer in i arbete” (SSU ordförande Philip Botström, i en debatt om gängkriminaliteten på Expressen.se 10e september, 2020).
Det är vad som bör förväntas när man ansvarar släckningen av ett inferno till barn med vattenpistoler.
Men när SD kommer med förslag, som exempelvis utvisning för grova våldsbrott, finner vi plötsligt enorm energi från dessa klåpare! Då är man kraftfull och ivrig med snack om mänskliga rättigheter, det mångkulturella samhället och hur det vore orättvist mot de stackars kriminella.
Som vanligt finner vänsterpolitiker mer viljekraft för brottslingar än för deras offer.
Myten om Det Mångkulturella Samhället
Vad är ett mångkulturellt samhälle? Det är inte, som ofta hävdas, ett mångrasigt samhälle, utan ett land där flera kulturer samexisterar. Ofta är dessa inte i konflikt med varandra - vem kan exempelvis beklaga sig över de rikedomar vi fått i vår matkultur tack vare bidrag från andra länder? - men det finns fall där en norm är direkt hotad av en annan.
Den nederländska journalisten Machteld Zee spenderade flera månader i Storbritannien där hon besökte Shariadomstolar och vittnade om hur ett separat lagsystem, baserat på Koranen och Haditherna, har fått växa fram i nästan varenda ort runtomkring landet - från London och Manchester till Wigan och Huddersfield.
Hon fick närvara när imamer gjorde bedömningar över allt från skilsmässor till arvsfrågor, allt utanför statens befattning. Hur kan ett samhälle fungera utan en delad epistemologi, undrade Machteld.
Det är en fråga värd att ställa oss i Sverige. Hur kan vi, ett land med 10 miljoner invånare, förvänta oss att leva i harmoni, om vi inte delar samma grundvärden? Samma basprinciper?
Faktum är att vi inte kan det. Inget samhälle kan överleva om vi inte kan vara eniga om de mest fundamentala normerna som bör definiera det. Men när man, år efter år, importerar hundratusentals människor från kulturer med vitt skilda normer, föreskrifter, ideal och värden - är det då så förvånande att subkulturer och separata samhällen inte bara växer fram, utan frodas?
Lägg då till en nästintill självhatande politisk elit, som svärtar ner de värden de är valda att uppehålla, och ser “exotiska” kulturer så överlägsen den svenska, och man har ett perfekt recept för katastrof.
Hur kom vi hit?
Vi är inte här för att Sverige eller svenskar, världens minst rasistiska nation och befolkning, har varit taskiga mot invandrare. Tvärtom - ni har gett oss allt, utan att kräva något tillbaka. Om en person säger något det lilla minsta kritiskt mot invandrare blir han för evigt stämplad som “rasist”.
Jimmie Åkesson har aldrig uttryckt något rasistiskt som någon kan hänvisa till. Han har aldrig framfört rasistiska policyn, förslag eller villkor. Men media (framförallt Aftonbladet, Sveriges största dagstidning) har i över ett decennium utmålat honom som Hitlers arvinge.
Det faktum att SD knoppade ut från rasistiska Ny Demokrati är lika relevant som att Volkswagen utvecklades i Tredje Riket - skuld på grund av association.
Åkesson och SD är inte unika här. Det finns ingen i Sverige som inte blir stämplad med bigotteri om man inte faller i linje med dogmatiska vänsterinställningar som delar världen upp i offer (alla invandrare, arbetarklassen, icke-vita, icke-heterosexuella osv) och förtryckare (vita, främst män, arbetarklassen även här oxymoroniskt nog, svenskar generellt).
På ett sätt är detta förståeligt; Sverige har länge framställts som världens mest humanitära nation. Man har lett med medmänsklighet som polstjärnan och vägledande princip, ofta på bekostnad av fundamentala mänskliga rättigheter (regeringen anser sig ha rätten att bestämma vad för klädesplagg privata individer kan ha på sig, exempelvis).
Men vad händer när byråkraters uppfattning av “The Greater Good” aldrig tillfredsställs? När man alltid måste trumfa sina föregångare? När man aldrig ställs till svars för resultatet av ens policybeslut? När ingen ställer Thomas Sowells tre kritiska frågor:
Jämfört med vad?
Till vilket pris?
Vad har du för hårda bevis [att det man föreslår kommer ge önskade resultat]?
Svenska politiker har länge kunnat undkomma ansvar för konsekvenserna av sina handlingar. Så länge man påstått sig ha goda avsikter har slutresultaten varit sekundära (om inte oväsentliga).
Detta, i sig, är inget nytt eller unikt i Sverige. Det är byråkraters immanenta natur att lova massa, leverera lite till inget. Till skillnad mot den privata individen eller verksamheten som måste budgetera med den begränsade kapital man har, så spenderar politiker inte sina egna pengar och kan därmed göra som man vill utan att tänka på påföljderna (ovannämnda Sowell har författat dussintals böcker som skisserar detta faktum, bland annat i den suveräna “Basic Economics”).
Men där Sverige är speciell är denna omättliga behov att framstå som ett moraliskt föredöme för andra att följa. Under flyktingkrisen 2015 var det bara ett annat land som tävlade med Sverige om vem som kunde ta in flest utlandsfödda - Angela Merkels Tyskland.
Den briljanta brittiska författaren Douglas Murray säger att detta är ingen slump. Tyskland har naturligtvis sin mörka historia av främlingsfientlighet, och kan man idag på något sätt göra rättelser för sina historiska synder, så är man bara tacksam.
Naturligtvis lider Sverige också av historiska skulder. Inte bara att man inte deltog i kriget mot Tredje Riket (även lät Hitlers arméer använda sig av landets infrastruktur), men mer nyligen har rasismens ondska kastat en skugga över vårt land.
90-talet var, på många sätt, en mörk tid för Sverige. Lasermannen “härjade” på Stockholm och Uppsalas gator, och sköt elva mörkhyade / mörkhåriga personer, varav en dog.
Dåvarande invandrarministern Birgit Friggebo, i ett försök att bedarra en upphetsad publik under ett folkmöte i Rinkeby för att diskutera rasismen i Sverige och specifikt Lasermannens dåd, föreslog att alla gemensamt sjunger “We Shall Overcome”, i ett inslag som perfekt kapslade in den Svenska naiviteten i förhållande till dessa frågor.
Ny Demokrati, med Ian Wachtmeister och Bert Karlsson i spetsen, gjorde mycket väsen med sin invandrarfientliga politik i riksdagen runt samma tid, tills de förlorade sina riksdagsmandat och nästan all representation i kommuner samt landsting 1994, innan de gick i konkurs år 2000.
1995 mördades 14 årige John Hron av fyra tonåriga nynazister utanför Kungälv i ett fall som skakade nationen. En av mördarna fick åtta års fängelse, en annan fem. De två andra fick tio respektive fyra månaders fängelsestraff…
Samma år mördades Gerard Gbeyo av 16-årige Pierre Ljunggren, som tidigare under kvällen hade skrutit om hur han ville “döda alla negrer”.
Den 28 maj 1999 sköts polismännen Olle Borén och Robert Karlström till döds av nynazisterna Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv i efterspelet av bankrånet Kisa.
Listan kan göras längre, och det råder ingen tvekan om att 90-talets Sverige inkluderade några av de mest traumatiska xenofobiska inslag i landets moderna historia.
Men det vi lätt glömmer är motståndet gentemot dessa krafter.
Det har alltid slagit mig underligt att vi låter enskilda individer och deras groteska brott vara mer representativa för vårt samhälle än den massiva uppror från den överväldigande majoriteten som alltid alstras direkt efter varje attentat.
Vi fokuserar på undantaget över regeln, avvikelsen över normen, hysterin över sanningen. När en nynazist begår ett mord är den efterföljande dialogen inte fokuserad på förövaren, utan på Sverige som ett förment “rasistiskt samhälle”, trots att nästan varje svensk fördömer händelsen med varje fiber i kroppen.
Sverige har total förskräckelse för att framstå som ett rasistiskt land. Politiker som växte upp under 90-talet är mer känsliga gentemot detta faktum än de flesta, och i sin desperation att undvika anklagelsen överkorrigerar man.
Man går åt den andra extremiteten - “Vi är så icke-rasistiska att vi välkomnar alla! Se hur antirasistiska vi är!”
Lögnen om integration
När man importerar hundratusentals människor, från markant olika kulturer och värderingar, ofta i konflikt med landets egna, under en extrem kort tid, utan några planer på integration, vad är förhoppningen?
Är tanken att när en islamistisk troende man sätter fot i Sverige och andas in den svenska luften, kommer han ge upp sina övertygelser om hur kvinnor bör behandlas? Om hur icke-muslimer har samma värde som troende? Om uttrycksfrihet och religionsfrihet?
Finns det någon som tar det här på allvar?
Eller är planen att svensken och Sverige måste kompromissa? Att landets grundvärderingar och konstitution, som har skapat det samhälle som vi invandrare frivilligt vill komma till, nu behöver tänkas om, kompromissas med eller till och med eroderas?
Och om det är det senare - har vi något att säga till om? Vi har inte valt detta. Vi har inte röstat på detta. Vi har inte accepterat att de principer och normer vi har byggt och etablerat i hundratals år ska avskaffas över en socialdemokratisk mandatperiod. Vi har inte ens haft en dialog om detta!
När politiker pratar om denna mytiska “integration”, var är beviset? Var i världen ser vi den funka? Funkar det i Rinkeby? Angered, Biskopsgården eller Bergsjön i Göteborg? Grønland i Oslo? De Baarsjes i Amsterdam? Luton eller Tower of Hamlet i London? La Goutte d’Our i Paris? Nørrebro i Köpenhamn?
Finns det ett enda område i Europa med majoriteten muslimska invånare som är “integrerad” idag? Hur ser denna integration ut? Vilken modell är det vi eftersträvar? Vilket land kan vi peka på och säga “det är den modellen vi vill ha i Sverige”?
I åratal har ursäkten varit att segregationen är Sveriges fel, inte de nyanländas. Man skyller på regeringen, på politiker, på samhället - på allt och alla förutom de som självmant väljer att inte integrera sig själva i det svenska samhället. Som den oerhört överskattade, anti-roliga “komikern” Özz Nûjen en gång sa:
Jag kom inte till Sverige för att bli svensk, utan för att kunna fortsätta vara Kurd.
Men vad mer kan Sverige göra? Som invandrare till detta land får vi allt någon kan någonsin efterfråga sig, utan att det ställs krav på oss. Vi får hem, utbildning, läkarvård, socialbidrag… Vad mer är det Sverige behöver göra för att vi ska anpassa oss?
År 2003 befann jag mig, till min skam, på motståndarsidan när författaren Dilsa Demirbag-Sten föreslog att införa ett “Körkortsliknande test för invandrare att bli svenskar” på SVT Debatt. Som en 22 årig trodde jag naturligtvis att jag visste allt, och argumenterade att det vore fel och skyllde segregationen på allt det jag förklarat ovan. Idag önskar jag att jag hade varit ärlig om sanningen;
Det är inte Sverige som svikit invandrarna, men invandrarna som svikit Sverige.
Inga lösningar
Jag nämner Thomas Sowell en sista gång här, och hans insikt om hur det inte existerar några lösningar, enbart kompromisser.
Det finns inget initiativ, ingen policy, ingen utredning som kommer leda till att alla vinner. Vilken ände av snöret vi än drar på måste den andra änden ge vika. Analogin Sowell använder här är kring fotografi; om man vidgar linsen får man mycket mer av omgivningen med i bilden, men mindre detaljerat fokus på enstaka objekt. Å andra sidan, om man fokuserar linsen kan man få oerhört noggrann och detaljrik bild, men man missar omgivningen.
Det här är ett faktum som stämmer inom fotografi såväl som politik, och det är något som ingen politiker vågar erkänna i deras oändliga löften om lösningar.
Vill vi ha en välfärdsstat? Då kan vi inte ha massinvandring. Vill vi framstå som välkomnande för alla som kommer in? Då kan vi inte klaga när en andel av de som kommer, oavsett hur litet, utför dåd antitetiska våra värderingar. Vill vi bekämpa brottsligheten och gängkriminaliteten? Då kan vi inte samtidigt undvika invandrarfrågan.
Hur kom det sig att SD gick från 2.9% av röster 2008 till att bli Sveriges näst största parti 2022? Gick Sverige igenom en metamorfos där 17.5% av röstmyndiga befolkningen blev rasister på 14 år? Naturligtvis inte, oavsett av Aftonbladet, SVT eller Nooshi Dagostar vill påstå.
Svenskarna är fortfarande världens mest välkomnande, generösa och empatiska befolkning.
Men när våra eliter fortsätter att säga att kejsaren har den finaste konfektionen när alla ser att han är blottad, så kommer förr eller senare någon ropa att han faktiskt är naken. Anklagelser och klander om “rasism” har börjat låta tommare och tommare med varje massvåldtäkt, varje bilbombning, varje dödsskjutning.
Antingen fokuserar vi på att skydda offren eller försvarar vi gärningsmännen. Och vi kan enbart göra detta om vi erkänner det enkla faktum som alla kan se: Majoriteten av dessa är unga män med invandrarbakgrund.
Farväl Sverige, mitt älskade land
Sverige var omvärldens avund. Jag har bott i nästan tio länder, och besökt många fler, och var i världen man än går bemöts man med beundran när man säger att man kommer från Svea Rike. Landet Lagom är allt annat än.
Jag har fått höra om hur vi fick det rätt till, hur vi hittade perfekt balans, hur våra invånare är bland de lyckligaste på planeten. Hur vi tar hand om våra svagaste och mest utsatta, utan att strypa entreprenörskap och innovation. Hur vi är nyskapande inom forskning, underhållning och utbildning.
Folk vill prata Zlatan, Robyn och Spotify, om IKEA och Volvo. Om de vackra svenska tjejerna.
Och jag måste vara den som berättar för de att det intryck de har om Sverige lever enbart i deras inbillning. Det Sverige som var en gång, för inte längesedan, är inte längre.
Den har ersatts med att bli europeisk mästare i bilbombningar, dödsskjutningar, och sexualbrott. Med klankrig och ockerverksamhet.
Om hur “världens första feministiska regering” med Stefan Löfven och Isabella Lövin i spetsen, inte bara blidkade islamofascistiska patriarkstater som Iran i utlandet, men inhemskt skapat ett av Europas värsta länder att vara kvinna i.
Jag måste berätta för dem om hur mördare fått patetiskt lindriga fängelsestraff så länge de är under 18 årsålder, om mängdrabatter som enbart ger incitament till fler brott.
Och när de frågar mig varför, kan jag enbart säga att vägen till helvetet är kantad av goda avsikter.
Den Sverige jag och min familj kom till som flyktingar för nästan 35 år sedan finns inte längre kvar. Det land som vi, tillsammans med tiotusentals andra invandrare från Iran, Irak, Bosnien, Albanien, Nigeria och Chile, omfamnade som vårt eget är nu borta.
Det är inte för att den organiskt växte till något annat, utan för att byråkrater som valdes till för att upprätthålla den bestämde sig istället för att omvandla den. De ansåg sig veta bättre än den gemene mannen och fy skam om du inte höll med, din rasist.
Rätta dig i ledet eller bli för evigt stämplad.
Parantes
Naturligtvis kommer jag att anklagas för rasism, självhat, bootlicking och så vidare. Naturligtvis kommer jag att dömas för att inte ha inkluderat de klassiska klyschorna “inte alla invandrare / bara en minoritet / många svenskar begår brott också”. Jag kommer att besudlas med den påhittade termen “islamofob” och kallas förrädare.
Jag kommer att utmanas för att jag inte dömer Västvärldens aktioner i Mellanöstern, att jag inte pratar om hur vi är tydligen anledningen varför så många “flyr” sina hemländer och kommer till Sverige (majoriteten flyr inte, utan kommer hit självmant som ekonomiska flyktingar).
Jag kommer att dömas för att jag anser mig ha växt upp så mycket bättre än alla andra, och att jag drar alla över en kant.
Låt mig spara mina åklagare lite tid:
Inget av det där har med saken att göra. Antingen stämmer det jag skrivit, eller inte.